Jag ska börja på högskolan!

Är extremt glad över beskedet jag fick igår.
Nu vet jag vad jag kommer att göra i 4,5 års tid.
Och jag kommer få flytta närmare mina föräldrar och syster.
Men jag har även stor ångest över att flytta härifrån, lämna mina vänner här. Tryggheten med en alltid tillgänglig hundgård.
Sen är jag väldigt nervös inte CSN och att hitta en lägenhet.
Men jag ska försöka att inte bry mig om det nu.
Jag ska njuta av min sista sommar i Småland. Försöka umgås så mycket som möjligt med alla här och bara ha det så bra som möjligt!

Polisen

Gick upp tidigare än vad jag brukade idag och kändes till en början som ett bra sett att börja dagen.
Men jag vet inte om det är för att jag sov mindre eller för den långa arbetsveckan.

Men vad trött jag har varit! Kände mig som en zombie när jag gick och städade. Och sen hade jag Ingen plånboken med mig så jag kunde Inte köpa kaffe heller. Så det var att kämpa sig igenom dagen ( det blev inte heller bättre av att fredagen är den dagen som är mest stressig )
Dock fick jag en mindre hjärtattack när jag stod och skurade en entré och såg två poliser stå och glo på mig vid andra sidan av glasdörren.
Vi stod nog och stirrade på varandra i en minut innan jag registrerade att dem ville att jag skulle öppna dörren till dem!
När jag väl hade öppnat dörren så skrattade dem och sa att det inte var mig dem var ute efter.
Jag skrattade lite nervöst och fortsatte att städa.

Att vara nervös inför polisen är vanligt för dem flesta människorna. Men jag har varit rädd/ nervös för dem sen en händelse som inträffade när jag var liten.
Jag tror inte jag har berättat detta för min familj. Men nu hände detta för 12-13 år sedan så nu tror jag det kvittar!

Jag och min kompis L hade hittat ett hus som vi trodde var öde, då alla fönster/dörrar var igen spikade . Så vi bestämde oss en dag för att göra det till våran speciella hemlis klubbstuga!
Vi tog med egen ficka och cyklade dit.
När vi väl kom fram hittade vi en liten lucka som ledde till deras källare och kröp in. Jag kom ihåg att det var jätte dammigt och mörkt. L hittade en kofot så hon bestämmer sig för att ta bort alla plankor från fönstret och jag bestämde mig för att börja städa! Sagt och gjort städade vi och gjorde det fint. Efter tre timmar bestämde vi oss för att fika och satte oss ner med våra mackor och började prata om vad vi ska leka där inne när allt är klart.
Mitt i alla planer hörde vi någon skrika
"Det är polisen kom ut!"
Jag frös till och L började panik gråta!
Jag tog tag i L och ledde henne till luckan och Polisen drog ut oss.
Väl därute satte Polisen oss i gräset, L var fortfarande i Panik och grät. Jag var mest chockad så jag fick prata.

Jag kom ihåg att den Polisen som pratade med oss var väldigt stor, kraftig och såg väldigt arg ut!

Han ställde kalla frågor om var vi hette, vart vi bor och vad våra föräldrar hette.

Jag svarade på alla frågor och mellan frågorna försökte jag fråga vad som kommer hända med oss? Han svarade aldrig utan kollade bara ner i pappret och fortsatte ställe frågor.

När han väl var klar sa han "Stick hem"
Vi tog våra cyklar och cyklade iväg tills vi var utom synhåll sen började jag också hysteriskt gråta. Tänkte mycket på att jag aldrig mer kan åka hem! För om jag gjorde det så skulle mina föräldrar skicka iväg mig till fängelset.
Funderade på var jag skulle ta vägen och hur jag skulle överleva Efter ett tag i panik och planerande Bestämde jag mig för att åka hem först och packa och sen smyga ut.
När jag väl kom hem var jag så nervös och rädd att mina föräldrar hade redan fått reda på det och vad dem skulle göra mot mig.
Men när jag kom in så visade dem inga tecken på att dem visste.
Sen efter det så antar jag att jag struntade i att rymma.

Men Jag kommer ihåg att jag var rädd i två år efter detta. Varje gång telefonen eller dörren ringde så trodde jag det var polisen som skulle ta mig till fängelset. Och jag och L pratade aldrig mer om detta med varandra!

Antagligen så ville husägaren aldrig göra anmälan. För jag har aldrig hört något om händelsen igen.

Men nu när jag tänker efter hur polisen agerade så tyckte jag att han var lite väl kall och hård. Att behandla livrädda barn med att förhöra dem som vuxna. Och sen skicka iväg dem utan att tänka på var dem tog vägen. Vi kunde mycket väl ha rymt pågrund av rädslan.

Men dem jag har pratat med om tror att det var rätt av dem för det skrämde mig från att göra något brottsligt igen! Och det är sant för jag är ren från brottsligheten.

Men jag tror detta är anledningen till min rädsla för polisen. Och ingen människa ska egentligen behöva vara rädd för dem!

Imorgon är det fredag!

Lagom trött tjej försov sig idag, och som vanligt när man har gjort det så känns dagarna helt upp och ner!

Men jag har tur som har snälla arbetskollegor som mest tyckte det såg rolig ut med en osminkad, stressad Matilda komma inspringande och skrika förlåt.

Lite sen i schemat men det är väl fördelen med mitt jobb, så länge jag gör det ordentligt, så spelar det ingen roll när jag slutar.

Och nu är det bara en och en halv vecka kvar till jag har semester! Och tre veckor kvar till öland! Längtar!